Skapa mening från lidande

Lidandet är mänskligt. Det är en del av att vara människa att lida. Det finns till och med dem som tror att det finns metafysiska varelser som lever av vårt lidande. Eller att lidandet är ett resultat av att man har syndat i tidigare liv.

Allt det skulle innebära att lidandet är utanför ens kontroll. Att det är ofrånkomligt. Jag vägrar tro det. Jag är ett resultat av mina egna handlingar här och nu, i denna existens. Jag har en fri vilja. Om jag lider, så är det för att jag har valt det. Det låter väl kanske orimligt. Men jag tror att många väljer att ta lidandet som det innebär att inte arbeta långsiktigt för ett mål man har satt för sig i stället för tvärtom. Det är enklare och det kommer att innebära att man aldrig blir riktigt lycklig. Klart är för mig i alla fall, att om man är fångad i ett mindset där lite lidande varje dag under hela ens liv är att föredra i stället för ett tungt lidande under perioder av ens liv för att nå ett upphöjt mål, som det kan vara att ta examen eller starta ett företag som blir framgångsrikt så kommer man att stanna där.

Men det finns alltid ett alternativ. Jag tror att man inte behöver lida så mycket alls, vare sig man gör ett tungt arbete för att nå ett mål eller om man lever ett slackerliv. Allt handlar om just mindset och att träna sig själv till att ta allt med en nypa salt, ta allt med ro och gott mod. Lösningen är stoicism. Att stå fast, stå stark och stadigt och vara en klippa som man kan luta sig själv mot och även låta andra luta sig emot.

Det är den livsfilosofin som tilltalar mig mest och jag hoppas att jag kan nå en form av stoisk styrka inom mig en dag. Min hjärna arbetar för det varje dag. Att stå stark och fast, utan något enormt behov av bekräftelse. Jag behöver dock känna mig älskad och behövd, dit har jag långt till att känna mig. Men kanske är det inte helt uteslutet för mig att känna än.

Till A

När fåglar kommer tillbaka till våren, då tänker jag på dig.

För du är som en fågel i ständig rörelse. Du är fri men du har dina invanda mönster. Du flyger gärna dit där det finns mat och värme. Men du stannar inte gärna länge på samma plats. 

Du är en modig individ som ibland flyr in i naturen men inte heller där lyckas du alltid hitta frid.

Modet handlar mer om att du alltid vågar öppna nya dörrar och söka nya erfarenheter och nya glädjeämnen. Men uthålligheten och det mer djuplodande sökandet går dig ofta förbi.

Din kärlek till människan är stor. Den familjära kärleken är stor men du är på din vakt när ny kärlek finns inom räckhåll men dit övergripande mod guidar dig ändå oftast rätt. Den stora kärleken väntar på dig och du har förtroende för att den finns där för dig.

Djuren älskar du förbehållslöst. För de kan aldrig göra dig illa. Du vill dem bara väl och de ser detta och ger dig kärlek tillbaka.

Men fortfarande, trots att jag har försökt se in i dig, förblir lager av dig osynliga. Jag hade önskat se dem och uppleva dig en morgondag, kanske en gryning i maj när solens strålar lägger sig och glittrar på havet.

Käraste Anna, må du hitta mer än mat och värme, mer än det familjära. Må du uppleva det stora äventyret det är i att vandra längs en okänd landsväg. 

Egenvärdet

 Jag har länge trott att jag är en ganska bra person i grunden, trots mina tillkortakommanden. Jag har en viss intelligens och allmänbildning och jag försöker vara en god medmänniska till de flesta. Det är väl gott så, men det finns flera kriterier som man borde uppfylla ifall man ska ses som en bra person. Eller åtminstone så tror jag inte längre kan se mig själv som en stark person. Jag är nog ganska svag. Varför säger jag det? Jo, de flesta jobb som jag har lyckats få har jag varit tvungen att avbryta på grund av ångest. Jag undrar ifall det gör mig svag. Jag har oftast kämpat tills jag inte har orkat längre men är den tröskeln lägre än för andra människor? Vad betecknas som "normalt" med ångest innan folk hade gett upp? Jag kommer aldrig att veta. Är jag en "quitter" helt enkelt. Är jag arbetsskygg? En förlorare? Hade någon annan, helt vanlig person gett upp långt tidigare eller långt senare än jag? Jag kan omöjligt veta och det kanske är lika bra. 

Allt jag vet är att jag inte mår bra men ibland vet jag inte alls varför, jag förstår inte hur man kan ha så här mycket ångest hela tiden. Ingenting är ett direkt hot men den här tillvaron jag lever, den är så ostimulerande och jag känner en stor avsaknad av kärlek och familj. Jag känner att jag är ensam största delen av tiden och att inget jag gör är viktigt för någon eller att det jag gör har någon som helst betydelse för mänskligheten. Det är väl där som svaret ligger antar jag.

Att vela är att fela

 Att ständigt "bo i huvudet" är att vara i ständig kontakt med känslor och tankar utan att kunna rensa dem och utan att nånsin riktigt få ordning på dem. Det är så jag har har det, med varierande ångest som resultat.

Jag utreds av psykolog och jag har fått ny medicin som faktiskt tycks hjälpa den här gången, efter många misslyckade försök med olika SSRI mediciner. Den här gången är det SSNI och den gör faktiskt att jag mår lite bättre. Jag har också lyckats skaffa mig ett jobb, ett sommarvikariat och jag hade min första dag som bara var introduktion i fredags, nu är det söndag kväll och imorgon blir det det första riktiga arbetspasset som iofs mest kommer handla om upplärning.

Jag hade annars en fruktansvärt tråkig torsdag som egentligen hade kunnat bli en bra sådan då jag träffade min vän A i Malmö. Sedan skulle jag reda ut lite saker med en annan vän. Det hela slutade med att det inte blev något utrett alls utan konflikten förvärrades snarare. Jag kom dit med svansen mellan benen och försökte ärligt be om ursäkt för saker jag har sagt men möttes med vad jag betecknade ett försök att trycka ner mig långt i skiten med en hel rad med helt knasiga anklagelser som jag absolut inte förstod vitsen eller poängen med att föra fram i det läget. Jag kände att jag inte bara kunde lägga mig platt och ta all skit som riktades mot mig. Dessutom blandade personen in massa andra människor som hade extremt lite med saken att göra och jag förstår inte varför. Det kändes helt och fullt som jag skulle gå ner på knä och be och böna om förlåtelse och helt lägga mig platt inför någon som tycker lite för mycket om sig själv men anklagar mig för att jag skulle vara en det ena en det andra. Jag vet faktiskt inte riktigt vad hen förväntade sig av mig, skulle jag bara finna mig i all skit hon riktade mot mig? Jag vet ingen som skulle kunna tycka det var OK och jag tycker definitivt inte att jag riktade någon skit mot hen, utan försökte verkligen visa att jag är ledsen och bad flera gånger om ursäkt för de saker som jag med full ärlighet tycker att jag gjorde fel men resten av anklagelserna, nej, de kunde jag bara inte köpa rakt av, på det viset de sas.

Jag har blivit diagnosticerad med GAD, generaliserat ångesttillstånd och måttlig depression. Det är väl vad jag har trott rätt länge nu att jag har. Och jag hoppas kunna få ordentlig behandling för det. Livet är en ständig kamp och en ständig bergochdalbana av känslor och framförallt denna oövervinnliga ångest som tär på min själ, dag ut och dag in.

Den här låttexten är nog det närmaste jag har kommit som kan beskriva lite hur jag känner. Det är en ung kanadensiska som beskriver ganska bra rent generellt hur jag känner med något som är ständigt närvarande och en rädsla för att bli övergiven.

I look at the moon
And I wonder how many more I'll get to see
I look at my friends
And I worry there's someplace else they'd rather be

I stay up at night
Counting the hours until sunrise
Just thinking about
All of the ways that I

I keep myself down
Hold myself hostage
Feels like I've got this pain weighing on me
It's every day, every moment
Maybe I'm broken
And broken is all I'm ever gonna be

I keep checking my phone
Cause I'm terrified you'll forget about me
And I write these songs
Hoping to finally set myself free

I go through the day
Counting the hours until starlight
Still thinking about
All of the ways that I

I keep myself down
Hold myself hostage
Feels like I've got this pain weighing on me
It's every day, every moment
Maybe I'm broken
And broken is all I'm ever gonna be
Broken is all I'm ever gonna be

And it's slowly, slowly killing me

I keep myself down
Hold myself hostage
Feels like I've got this pain weighing on me
It's every day, every moment
Maybe I'm broken
And broken is all I'm ever gonna be

---------------------------------------------------------

 

En liten länk till en akustisk version av låten, ifall nu någon mot förmodan skulle få för sig att läsa den här bloggen, så gör er själv en tjänst och lyssna så kanske ni förstår mig lite mer.

 

Somliga är inte födda under en lycklig stjärna

 Jag har levt ett liv med tak över huvudet och mat att äta. Inte bara det, jag har dessutom dessutom levt i materiellt överflöd. Jag har rest till många länder, träffat många människor och upplevt en del fantastisk kultur av olika slag. Jag har utbildat mig, tagit många högskolepoäng. Haft flickvän, fin lägenhet. Allt det där vittnar om ett liv som på ytan skulle kunna betecknas som ett liv som många i dagens samhälle har levt och de flesta skulle nog kunna se det som ett bra liv.

Men under ytan har det alltid funnits en djup ångest. En ångest som har gjort att jag sakta men säkert har förstört för mig själv. Ångesten har sin grund från min barndom då jag ständigt fick uppleva djupa konflikter mellan mina föräldar. Jag vet att de båda älskade mig men de yttrade sin kärlek på konstiga sätt och lärde mig snarare vad hat för en en annan människa innebär och vad det kan göra i ett förhållande. Ja, de hatade varandra men var varandra trogna, ända till döden.

Det är för mig obegripligt hur två människor som hatar varandra så djupt kan fortsätta att hålla ihop. Men så var det. Jag vet nu att det gav mig men för livet. Jag kände mig aldrig trygg och rotad. Jag flyttade med far när jag var 12 och jag skulle aldrig ha kommit tillbaka till Sverige. Men jag kom tillbaka och sedan följde några år i gymnasiet där jag med stor möda lyckades ta examen på ett av de svåraste gymnasieprogrammen. Jag kunde ha gjort ännu bättre ifrån mig men ångesten fanns alltid där som en bromskloss och som vanligt kände jag mig inte som en del i något kompisgäng, även om jag inte kan klandra mina klasskamrater för det. Jag var en person som nog var svår att tycka om och det har jag väl alltid varit, därför att jag helt enkelt inte är som de flesta andra. Jag är och kommer nog alltid att vara en outsider. Men jag har svårt att ha den självinsikten för att försöka förstå varför folk inte accepterar mig som jag är. Trots det finns några få som har kommit mig nära men dessa människor har nog aldrig riktigt förstått mig. Jag har alltid försökt att förstå andra människor men det är först nu som jag tror att sanningen har gått upp för mig. 

Den enkla sanningen är att det aldrig går att förstå en annan människa fullt ut. Speciellt inte om människor inte är ärliga. Och är det något som människor är duktiga på är att dölja, förneka och spela med. Det finns få människor som vågar säga vad de tycker och leva efter det. Jag menar, vi säger ofta en sak och menar en annan, för vi är rädda för vad sanningen kan göra. Så vi ljuger nästan konstant för oss själva och för andra, utav rädsla och osäkerhet. Det gör att vi kan leva hyfsat bra liv ändå men aldrig riktigt så som vi egentligen hade velat. Varför det? Därför att det inte går att leva i enlighet med vem man egentligen är och enlighet men vad man egentligen vill därför att man alltid har andra människor att ta hänsyn till. Det är dessutom så att pengar sätter gränser. Hade jag haft obegränsat med pengar hade jag gjort något helt annat än vad jag gör och de flesta andra också.

Så det är alltid andra människor och pengar man måste ta hänsyn till. Det är det som sätter gränserna för vad som är möjligt. Och har man inte pengar så är man ingen och blir snart degraderad till samhällets allra lägsta skikt. Har man ständigt andra människor i ens närhet att ta hänsyn till och man tvingas sätta deras behov framför sina egna, ja då blir man fastlåst vid en tillvaro som man kanske inte alls egentligen vill ha.

Så det gäller att skaffa sig mycket pengar och omge sig med människor som inte ständigt begränsar en. Det är ju såklart möjligt men mycket svårt. Annars kan man försöka frigöra sig från ensamhetens obehag och leva gott ändå, med små medel. Det finns allltid en möjlighet att förändra och göra saker annorlunda, i tron på att det kommer att bli bättre.